Hundkonsultgba

En sida för den som vill ha hjälp med Hundträning

Mina Hundar

TULA

Erland och jag köpte Tula av en ren slump, det var i maj 1972. För Tula blev detta hennes 6:e hem, hon var 13 mån.

Det tog ca. 6 mån av idogt arbete innan hon började känna sig trygg.När hon väl hade anpassat sig, visade det sig att hon var mycket villig att arbeta tillsammans med sin husse & matte.

Hon blev Brukschampion i Juni 1974, på den tiden hette det Segrarklass, inte som i dag Elitklass.

Vi kvalade även in till SM:et i Strängnäs samma år,då var Tula 3 år.

Resultatet blev en hedrande 4:e plats.

I dag förstår jag HUR bra Tula egentligen var, vi var totalt okunniga gällande hund, kunde och visste ingenting, vår allra första hund. Hon hade haft en tragisk uppväxt, vi fick berättat för oss hur vissa av hennes tidigare ägare behandlat henne, det var inte snällt. Trots detta blev hon alltså Champion och deltog i SM 2 år efter hon kommit till oss.

Tula fick en kull valpar 1977, jag behöll en tik ur den som jag döpte till Bitte.

 

BITTE

 

 

Hon föddes i december 1977

Bitte blev min första alldeles egna hund. Jag beslutade mig för att behålla denna valp efter Tula av en enda orsak: Visa "gubbarna" på SBK att det går att träna och tävla utan att slå in förigheten och momenten i hunden. Det var ju tyvärr så på 70-talet på de flesta klubbar, fast man kanske inte vill erkänna det i dag.

Bitte blev Bruks och Lydnadschampion.

Hon korades på 202 p

 

CHESSIE

Chessie föddes 1983-06-04
Av mina hundar är nog denna "dam" den som haft minst förutsättningar att bli en hyfsad "arbets+tävlingshund".
Chessie var helt ointresserad av kamp, varken social eller jakt, hennes tempramente betecknades som "mindre livlig". Hennes
Dådkraft på -1.

Trots hennes mentala brister kvalade vi in till 2 SM i Rapport, Ronneby 1987 och Norrköping 1988. 

Chessie blev Champion i Spår, Rapport och Lydnad.
Utbildad Tjänstehund inom Flyget, med många arbetstimmar i fält, hon har varit med på ett flertal övningar i sina dagar. Inom Bevakning var hon med sin mentaliet naturligtvis bra, fanns knappt nåt som inte hon upptäckte.

AVANTI

Min första och förmodligen min sista hane, förlåt lilla "Vanten",men jag diggar tikar. Med det inte sagt att jag inte älskade dig, för det gjorde jag verkligen, man får leta länge för att hitta en sån kelig och mysig hund.
Avanti var otroligt intensiv, i bland ställde jag mig frågan om han var totalt avsaknad av självbevarelsedrift.
Men den värsta skadan han ådrog sig, var han ej skyldig till, det var Chessie som stod för den när Avanti var ca 4-5 mån och de lekte....och plötsligt var det hänt....jag hann aldrig riktigt se vad som egentligen föranledde det hela, antagligen var det en ren olyckshändelse....Chessie sprang omkull Avanti, oturligt nog på en fläck där det var ren asfalt, han snurrade flera varv, skrek och haltade sig upp igen, men bara efter en nån minut var hältan borta, vilket innebar att jag inte åkte till nån Vetrinär. För at göra en lång historia kort, så visade det sig efter många och långa turer hos olika Kliniker att han hade fått sig en rejäl smäll den där dagen, L7-S1-syndromet. Jag opererade honom på Strömsholm både en och två gånger, han blev aldrig bra.
Hans tävlingskarriär blev det inte så mycket med....det fanns alltid en oro att han skulle få besvär, kunde ju heller inte begära att han skulle hoppa, tränade aldrig hopp, men på tävling kunde jag ställa upp framför hindret, säga Hopp på ett sätt som inte var ett krav, då hoppade han när han var "fräsch" och lät bli om han inte var det, ett enkelt och fungerande sätt.

Lite meriter samlade han på sig: Lydnads och Brukschampion, men ett av Certen togs på utställing, han erövrade även ett Tjänstehunds-cert.

Avanti blev 11 år.

AKITA

 Denna lilla tjej har jag varit med om ända från allra, allra första början, var med och valde både mamma och pappa, det var kul.
Tiken, Gitsamies Dara var ganska mycket släkt med min hane Avanti, fanns hos en klubbkompis och var med i en Rapportgrupp jag hade i slutet av 80-talet. Hanen hade jag följt på relativt nära håll sedan han var valp, Silverpilens Wilse.
Lite vanskligt var det allt, för Wilse var enligt sitt Mentaltests-protokoll underkänd i Nervkonstutionen !!
Ironiskt nog fick Akita +2 på Nerverna, hennes övriga kryss i protokollet var väl inte så värst mycket att hurra för. När jag fått hjälp att uppföra ett protokoll ska jag skriva in hennes resultat där.

Akita är den hund som jag upplevt mest med, menar inte bara på tävlingsbanan, utan även "in real life".
Hon har varit med mig under så många förändringar och händelser som haft stor betydelse. 

Rent tävlingsmässigt kom hon att bli riktigt bra till slut, tyvärr slutade hennes "karriär" tragiskt med hela 3 diskbråck. Tårarna bara strömmade när jag fick se röntgenplåtarna och fick beskedet i början av Oktober 1997, det var precis efter Nordiska Mästerskapen, som gick i Danmark, vi var med och hon vände på 3.e skicket , det gjorde ont och hon var halt efteråt. Så fort jag kom till Göteborg ringde jag Håkan Kasström i Sandviken för att få en tid,och så var katastrofen ett faktum. Det som är värst är att hon hade haft detta under minst 1 år, och inte visat mig något, och jag är en petig matte på dessa saker, stod som ett stort ? och undrade hur jag kunnat missat symptomen. Hon hade klarat sig så pass bra under det sista året p.g.a. jag varit väldigt noga med uppvärming-stretching-nedvarvning. Till min stora förtvivlan medger inte våra Bruksregler att på ett vettigt sätt kunna "sköta" om våra hundar på en Rapport-tävling, vi ges ingen tid till det.

Akita kvalade in till 4 SM.
Uttagen till Landslaget 2 ggr.
Hon skrapade i hop 23 cert 
G.K Bev-hund i Flyget.

Hennes 23 cert är ett bra resulatat med tanke på att vi tävlade relativt sparsamt, det brukade bli ca. 6-7 tävlingar om år. Vi började i Elit klass 1993 och slutade hösten 1997 då var hon 7 år.


BITTE-BUS

En underbar hund, helt olik de hundar jag tidigare haft. Med det menar jag inte att de andra hundarna inte varit underbara, det har dom alla varit så klart.

Det märktes direkt hon kom hem vid 7½ veckas ålder att hon hade ett starkt medfött intresse att använda nosen. Hade bara ett "problem" med hennes spår under unghunds-tiden, det var att få henne förstå när spåret var slut. I hennes tanke kunde aldrig ett spår sluta, och i sämsta fall kan man ju gå det en gång till ansåg hon. Ägnade alltså mycket tid och många spår åt att få henne att bryta spårningen vid mitt tänkta slut, det tog ca. 20-25 spår innan hon accepterade det och kunde ägna sig åt annat, som att leka med mig eller få sig ett mumsigt märgben efter uträttat spårarbete. Hon brydde sig inte om föremålen i spåret heller, trots att hon var mkt föremålsfixerad, det tog minnst lika många spår att få henne att även prioritera dessa föremål och inte bara spåret.
Inget av dessa s.k. problem oroade mig det minsta, tvärtom.
Det har alltid varit en fröjd att hänga där bak i linan på henne, och från ca 10-11 mån ålder har hon nog inte missat en pinne, och aldrig ett spår.
Det var även  sällsynt med bakspår för hennes del. 

 

PIRAYA

Info kommer...

 


Snabbpresentation:

 Varit aktiv inom Svenska Brukshundklubben sedan 1972.

Tävlat på hög nivå sedan dess.

30 Års erfarenhet som instruktör.

Samtliga mina hundar innehar Championat av olika slag.

Är bruksdomare och mentalbeskrivare

Arbetat med Tjänstehundar inom Flygvapnet (F15-).

Utbildat och varit domare i Bevakning via Svenska Brukshundklubben.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.